«För att vara en illustratör är det inte nödvändigt att veta hur man ritar» okunnighetens triumf

Han var så fattig att allt han ägde var hans tankar.

Är vi på väg mot ett mer okunnigt samhälle?

Belönar du dem som inte vet hur man ritar?

Vem ska fortsätta undervisa i teckning och för vad?

Hur länge dröjer det innan tecknarna försvinner?

Hur kommer denna anteckning till?

Jag läste i några kommentarer där de sa att för att vara en illustratör, behöver du inte veta hur man ritar, att detta inte hade något att göra med illustration, eftersom det var baserat på känsla.

Det är vad de kallar "demokratisering".

Det nya modeordet som har ersatt det som skapades och installerades för några år sedan, att allt, absolut "allt är konst" (Och så fyller vi oss med skräp)

"Demokratisering" och att "alla åsikter är acceptabla" är på modet, det är bra att säga, det låter "coolt", det betyder inte någon ansträngning, det undviker en diskussion, och på det enkla och platta sättet bör vi inte argumentera för att upprätthålla en idé, för det kräver en ansträngning som vi inte är villiga att göra, för att riskera att tvinga vårt sinne (hjärna om någon) och därför vårt kritiska tänkande att fungera.

Det är bättre att lämna honom där han är, död, än att behöva ta ett missnöje och inse att vi lever ett högteknologiskt liv och mycket fattiga, mycket eländiga.

Så denna anteckning går, för dem som fortfarande kan skilja mellan rikedom och äga den senaste iPhone.

«För att vara illustratör behöver du inte veta hur man ritar»

De som försvarar denna "idé" påpekar att:

Illustrationen reduceras inte till akademisk realism, Det finns stilar baserade på enkla former, fläckar, texturer eller collage som inte kräver en "traditionell" ren ritning.

Att idén, den visuella berättelsen, kompositionen, färgen och förmågan att kommunicera kan råda över strokeens tekniska skicklighet.

Digitala verktyg och resurser som spårning, vektorisering eller användning av mallar gör det möjligt att "hoppa över" vissa manuella färdigheter.

 Att inte veta hur man ritar är inte nödvändigt, det är inte ett ideal

Det är en utgångspunkt. Även den mest "klumpiga" illustratör måste behärska grunderna (proportion, struktur, klarhet) för att hans budskap ska förstås. Misstaget ligger i att blanda ihop "att inte rita som en akademiker" med "att inte ha grundläggande föreställningar".

I praktiken har många framgångsrika illustratörer en mycket personlig eller förenklad ritning, men de vet hur man kontrollerar formen, volymen och gesten tillräckligt för att berätta historier. Trenden föds kanske som en reaktion mot elitismen av hyperrealistisk teckning, men tas till det yttersta är det en fälla för dem som börjar: I slutändan är illustration fortfarande ett visuellt hantverk, och ritning är dess mest grundläggande verktyg.

När studier och ansträngning krävs

Bakom frasen "du behöver inte veta hur man ritar för att vara illustratör" döljer sig ibland ett motstånd mot ansträngning och teknisk studie.

Teckning är ett språk: Liksom alla språk kräver det övning, ordförråd (former, proportioner, perspektiv) och syntax (komposition, rytm). Att låtsas kommunicera visuellt utan att behärska grunderna är som att vilja skriva en roman utan att lära sig grammatik.

Falsk demokratisering: Med digitala verktyg (stövlar, filter, fördesignade tillgångar) tror vissa att programvara ersätter skicklighet. Men det producerar vanligtvis ett generiskt arbete, beroende av andras resurser och med liten möjlighet till personlig utveckling.

Skillnaden mellan förenklad stil och brist på hantverk: en "ful" eller naiv teckning kan vara avsiktlig, men det kommer vanligtvis från någon som vet Vilka regler han bryter mot. Utan studier är resultatet inte uttrycksfullt, det är besvärligt.

Verklig marknad: professionella uppdrag (redaktionell, reklam, press) kräver snabbhet, anpassning till olika ämnen, anatomisk korrigering när du spelar och behärskning av form. En illustratör som undviker att rita krockar ofta med dessa gränser.

Det finns också de som använder frasen för att uppmuntra nybörjare som blockeras av perfektionism. Problemet är när det blir en ursäkt att inte träna. I slutändan, Det är inte så att du måste rita som Michelangelo, men du måste rita som någon som har spenderat timmar att förstå vad han gör.. Och det innebär oundvikligen studier och ansträngning.

Att vara illustratör utan att veta hur man ritar skulle vara som att låtsas vara:

Neurokirurg utan att studera medicin: Ingen skulle acceptera att intuition eller en enorm önskan ersätter år av anatomi, suturer och övning i operationsrummet.

Kompositör utan att veta harmoni: Du kan sätta upp slumpmässiga anteckningar, men du skulle inte skapa musik som avsiktligt exciterar eller kommunicerar.

Författare utan att veta hur man läser eller skriver: Jag kunde diktera historier, men jag skulle vara helt beroende av andra för att forma dem och jag skulle inte ha någon kontroll över språket.

Lögnen om att ”inte behöva veta hur man ritar” fungerar vanligtvis så här:

Det blir förvirrat verktyg (realistisk teckning) med grundläggande färdighet (kontroll av slag, utrymme, proportion, berättande klarhet).

Det säljer lögnen att varje slag är giltigt eftersom ”det är stil”, när stil är ett medvetet val, inte en teknisk begränsning.

Det glöms bort att även de mest naiva eller brutlist illustratörer (som Sempé, Quentin Blake eller en serietecknare av grafisk humor) har hundratals timmar av ritning bakom sig. De vet vad de gör och varför de gör det på det sättet.

Illustration kräver inte akademisk hyperrealism, men det kräver hantverk. Och handeln förvärvas med studier, uthållighet och ansträngning. Den som letar efter genvägar som säger att han inte behöver lära sig att rita vill förmodligen bara undvika att sitta ner för att träna. Och det, i någon disciplin, är märkbar.

Tilldelas för sin okunnighet

Varför är de som illustrerar eller gör serier utan att veta hur man ritar belönade?

Om vi accepterar att det verkligen finns fall av illustratörer eller serietecknare med en mycket dålig ritteknik som får utmärkelser eller erkännande, är frågan legitim: Varför händer det?

Förändring i uppfattning, ökad okunnighet, omedelbarhet, förlust av kritiskt tänkande, är orsakerna som pekar på en bredare social diagnos.

Förändring i uppfattningen av estetiskt värde

Tidigare har visat förmåga (perspektiv, anatomi, chiaroscuro) värderats.

I många kretsar är värdet av äkthet, den sällsynthet, den berättande intentionalitet eller till och med klumpighet som ett tecken på uppriktighet.

Detta kommer från samtidskonst (Duchamp, Basquiat) och har filtrerats till illustration. Problemet är att "medvetet sammanbrott" har förväxlats med "enkel oförmåga".

Ökad teknisk okunnighet hos allmänhet och juryer

När allmänheten (och ibland juryer) inte har studerat ritning, skiljer den inte mellan en blunder och en uttrycklig licens. En darrande stroke kan vara skakig av brist på kontroll eller av känslor. Men utan dom belönas allt. Okunnighet är inte bara av illustratör, men av dem som belönar honom.

 Omedelbarhet och meme kultur

I sociala nätverk delas en ful men rolig eller rörlig komisk massivt.

Förlagsbranschen och utmärkelser, ivriga att återspegla det virala, blandar ibland ihop popularitet med kvalitet.

Resultatet förbrukas på några sekunder och glöms bort på några minuter. Det finns ingen tid att granska den tekniska fakturan. Omedelbar effekt är viktigt.

 Kritiskt tänkande (extrem relativism)

Vi lever i en kultur där "allt går" och "smaken är subjektiv" används för att inte diskriminera.

Kritiskt tänkande innebär att man separerar vad som har uppnåtts från vad som har blivit misslyckat och argumenterar för varför något fungerar eller inte. När det försvinner blir priset en godtycklig gest eller ett sätt.

Att säga "du kan inte rita men ditt budskap är kraftfullt" är ett alibi för att inte erkänna att handeln är viktig.

Det finns också en reaktion mot akademisk elitism

Allt är inte negativt. En del av denna förändring syftar till att ge utrymme för röster som inte hade tillgång till undervisning i teckning. Problemet är när du glorifierar bristen på utbildning Som om det vore en dygd i sig.

Det finns en farlig drift, eftersom det förvirrar lika möjligheter med lika resultat.

Vad har förändrats i samhället?

Kunskapshierarkin har urholkats: Att rita bra är inte längre ett universellt värde.

Marknaden belönar nyhet, snabbhet och känslomässig påverkan, inte sakkunskapen.

Brist på kritisk visuell träning: Få människor kan förklara varför en ritning är tekniskt dålig; Det känns som om han "gillar" eller inte.

Kritiskt tänkande har gett marken till stamtänkande: Om något är populärt eller stöds av en grupp, försvarar det sig utan analys.

På det sociala planet är svaret mer oroande: Illustratören utan handel belönas eftersom samhället har förlorat kriterierna för att märka frånvaron av handel.. Och det, på något annat område (medicin, teknik, juridik) skulle vara otänkbart. I konst och illustration är det tillåtet eftersom "fel är stil".

Det är inte som att alla utmärkelser är så. Men trenden finns, och fyra orsaker förklarar mycket av fenomenet. I slutändan är det mest oroande inte den klumpiga illustratören, utan en publik och juryer som inte längre skiljer - eller inte längre bryr sig om att skilja - mellan medveten ansträngning och enkel okunnighet.

Står vi inför utrotningen av föredragandens handel?

Om den som inte vet hur man ritar belönas, om tekniken relativiseras, om omedelbarhet och brist på kritiskt tänkande dominerar …, vilken framtid återstår då för den som tillbringar år med att lära sig att rita?

Svaret är inte enkelt, men vi kan dela upp det i två scenarier: en apokalyptisk (utrotning) y en transformativ en (inte utrotning, men mutation och nisch).

Scenario 1: Utrotningen av handeln (pessimistisk vision)

Om med "lådans kontor" menar vi manuell färdighet förvärvad efter år av disciplinerad studie (anatomi, perspektiv, proportion, ren layout, gestkontroll), sedan ja: Denna traditionella handel riskerar att utrotas i den kommersiella masssfären.

Skäl:

Generativ artificiell intelligens: Verktyg som Midjourney eller DALL-E producerar "ritade" bilder på några sekunder. En okunnig klient föredrar att betala en serietecknare.

Kulturen "tjänar mig": Allmänheten och många förlag bryr sig inte längre om en illustration har perspektivfel, så länge den är "vacker" eller "rolig". Den tekniska efterfrågan har minskat.

Utmärkelser för klumpighet: När de prisbelönta referenterna inte vet hur man ritar ser de nya generationerna inget incitament att studera. Varför sträva efter att vara dålig kan vara en stil?

Försvinnandet av läran om teckning: I många konst- och designskolor har akademisk teckning reducerats eller eliminerats av "arkaisk" eller "elitistisk".

Under detta scenario blir hantverkarens hantverk (den som ritar bra med penna och papper) en sällsynthet av hantverkare, som smeden eller kalligrafen. Det finns, men som en hobby eller i mycket specifika nischer (restaurering, hyperrealism, klassiskt porträtt). Inte som ett allmänt sätt att leva.

Scenario 2: Inte utrotning, men fragmentering och omvärdering

Att rita som en handel dör inte, men det förändras. Den nuvarande föredraganden konkurrerar inte längre med AI eller prisbelönt klumpighet på samma grunder. Flyttar till andra:

Komplex berättelse: AI kan ännu inte upprätthålla narrativ samstämmighet på 100 sidor serietidningar. En författare med hantverk kan berätta historier med rytm, klarhet och känsla.

Unika och identifierbara spår: Marknaden värderar alltmer den igenkännliga "handen". En generisk AI-ritning har ingen signatur. Handeln blir ett personligt varumärke.

Efterfrågade marknader: animerad film (storyboard, konceptkonst), AAA-videospel, vetenskaplig illustration, rättsmedicinsk, medicinsk, arkitektonisk … där den exakta ritningen är oersättlig.

Anti-IA-reaktion: Det finns redan rörelser som uttryckligen värdesätter det arbete som utförs av människor med kontrollerade fel, jämfört med maskinens kalla perfektion. Att veta hur man ritar blir en lyx.

Enligt detta scenario kommer handeln inte att utrotas, men blir mer specialiserad och knappare. Det kommer att finnas färre tecknare, men de som finns kvar kommer att vara mycket bra, och de kommer att kunna ta ut mer för sin expertis.

Så utrotning eller förvandling?

Det beror på vad vi kallar "drawer's craft". Den klassiska tecknaren på 80-talet (klar linje, perfekt bläck, akademiska vinjetter), som praktiskt taget har försvunnit från marknaden.

Den ersattes först av den förenklade mangan, sedan av den lösspåriga oberoende komikern, nu av AI.

Det är behärskning av visuellt språk genom stroke (oavsett stil), att man inte går utdöd, men det har blivit nischkunskap. Och i en nisch är det inte i biologisk utrotning (det finns en befolkning kvar), men kulturellt (det slutar att överföras massivt).

Frågan är inte om den är utdöd, utan vem som kommer att fortsätta att lära ut det och för vad

Serietecknarens hantverk kommer att överleva så länge det finns människor som bestämmer sig för att lära sig det för strokeens skull, även utan en massmarknad. Som den konstnärliga smedjan: Nästan utdöd som industri, men levande som lyxhantverk.

Problemet är om dagens samhälle aktivt belönar okunnighet att rita, då blir farkosten osynlig. Och när något blir osynligt för de nya generationerna, ja, det slutar utrotas.

Vi står inte inför en snabb utrotning (det finns fortfarande många utmärkta serietecknare som arbetar), men vi står inför en djup kris för det sociala värdet av teckning.

Om trenden konsoliderar (belönar den som inte vet, normaliserar klumpighet, ersätter med AI), inom ett decennium eller två, kommer "lådan med hantverk" att vara en sällsynt, nästan mytologisk figur. Och då, ja, kulturell utrotning kommer att ha inträffat.

Hur lång tid tar det för AI att få beslutsfattande, komposition och berättande

Ritning (och ännu mer så serietidningen eller berättande illustration) är inte bara att generera vackra slag, men fatta medvetna beslut om komposition, berättande rytm, emotionell betoning, karaktärssammanhang, etc. Dagens AI gör inte det. medvetet, simulerar mönster.

Frågan är: Hur lång tid tar det för AI verkligen göra avsiktliga narrativa och kompositionella beslut? Här är två mycket olika strömmar:

 Optimistisk vy (av AI-utvecklare): mellan 3 och 7 år

De hävdar att multimodala modeller (text + bild + video) är inlärningssekvenser och orsakssamband.

Med tillräckligt med data och skalning kan AI generera en komplett serietidningssida samtidigt som karaktärer, uttryck och berättande rytm bibehålls, utan mänsklig inblandning. Det finns redan exempel som DALL-E 3 eller Midjourney som förstår "en vinjett, sedan en annan, med kontinuitet". De säger att 2030 kommer han att vara oskiljbar från en medioker människa.

Det bör noteras att AIs är "tränade" av stöld.

Kritisk vision (konstnärer, filosofer, neuroforskare): kanske aldrig

AI har inte avsiktlighet inte heller Modell av världen på riktigt.

Vet inte varför ett tecken ser vänster i en vinjett och höger i nästa om inte uttryckligen sagt att göra det. Medvetet beslutsfattande innebär:

Urval från flera alternativ enligt ett internt kriterium (estetisk, känslomässig, berättande).

Prognostiserade effekter (Hur läsaren kommer att reagera)

Korrigering i realtid baserat på den prognosen.

Dagens AI är en mönsterrekombinerande maskin. Du kan simulera narrativ samstämmighet om den tränas med miljontals serier, men inte förstår vad han gör. För att den faktiskt ska ”få” den krävs medveten AI (AGI eller artificiellt medvetande), och det har inget datum – många tror att den aldrig kommer att komma, eller åtminstone inte under detta århundrade.

Den viktigaste nyansen: Räcker det med medvetandets utseende?

Här är det verkliga sociologiska problemet. Allmänheten och kunderna skiljer inte mellan Verkligt beslut y plausibel simulering. Om AI producerar en serietidningssida som visuellt verkar ha sammanhängande berättande beslut, spelar det någon roll för den genomsnittliga läsaren att AI inte tänk? De flesta har inget emot det.

Därför gäller följande:

Att ersätta en serietecknare i '80% av kommersiella uppgifter (enkla serier, pressremsor, memes, snabb illustration), AI Han har nästan gjort det.. Om 2-3 år kommer det att vara vanligt att se serier gjorda helt med AI korrigeras av en människa.

Att "få" komplext berättande beslutsfattande (som författare: Alan Moore, Chris Ware, en författares serietidning), AI kommer inte att göra det aldrig Om vi förstår "få" som Gör det avsiktligt. Men om vi förstår "få" som lura en genomsnittlig läsare, och kanske om 5-10 år.

Kort sagt, med specifika datum

2027-2029: AI kommer att generera korta serier (8-16 sidor) med tydlig konsistens. Många andra raden redaktörer kommer att publicera dem rodnad-fri. "Hantverkaren" kommer redan att vara en sällsynthet på massmarknaden.

2030-2035: AI kommer att simulera kompositionella och narrativa beslut på medelhög professionell nivå. Priserna kommer inte längre att skilja mellan människa och maskin. Hantverket kommer att ha migrerat nästan helt till lyxkonst, undervisning och hobby.

2040 och framåt: Utan en medveten AGI, AI gör inte besluta verkligen, men av praktiska skäl kommer ingen att märka förutom de mest erfarna tecknarna. Hantverket kommer att vara som kalligrafisk handskrift: Något som ett fåtal värde men de flesta inte behöver.

Faktorn som kan fördröja det? Kritiskt tänkande.

Om samhället återfick förmågan att skilja mellan avsikt och simulering, skulle kanske substitutionen stoppas. Men på grund av den tendens du beskriver (för att belöna okunnighet, omedelbarhet, brist på omdöme) pekar allt på att marknaden accepterar AI som en föredragande långt före AI. verkligen Jag vet hur man ritar.

Utan kritiskt tänkande kommer vi till ett okunnigt samhälle?

Ja, utan kritiskt tänkande går vi direkt till ett okunnigt samhälle. Det är inte en möjlighet, det är en oundviklig konsekvens.

Kritiskt tänkande är just förmågan att analysera, ifrågasätta, urskilja, argumentera och inte acceptera något bara för att det kommer vackert förpackat eller sagt av en majoritet. När det misslyckas eller överges, händer följande:

Förmågan att skilja kvalitet från slarv går förlorad: i teckning, i journalistik, i vetenskap, inom vilket område som helst. Allt är planat ner eftersom "det är subjektivt" eller "allt går".

Omedelbarhet över rigor belönas: Det som kommer först och lättast (AI, bluffar, korta svar) ersätter det som kräver studier och ansträngning.

Det normaliserar lögn och manipulation: Utan kritiska filter kan man tro på vilket tal som helst – hur absurt det än är – om det upprepas med tillräckligt förtroende eller med övertygande estetik.

Demokratin har urholkats: Ett okunnigt samhälle röstar inte klokt. Rösta på känslor, lojaliteter eller slogans. Det är lättare att hantera auktoritära eller populistiska intressen.

Vad som beskrivs i illustrationsvärlden (belöna dem som inte vet hur man ritar, normalisera klumpighet, förlora tekniska kriterier) är ett lokalt symptom på denna allmänna sjukdom. Om det inte finns något kritiskt tänkande inom konsten, kommer det snart inte att finnas något kritiskt tänkande inom medicin, juridik, utbildning, politik.

Så ja: Utan kritiskt tänkande går vi till ett okunnigt samhälle. Och ännu värre: Ett samhälle som förmodligen Han vet inte att han är okunnig., eftersom han också kommer att ha förlorat verktyget för att inse det.

Vi talar om ett socialt bakslag utan jämförelse, vi står inför Leviathan av Hobbes

Förlusten av kritiskt tänkande, försämringen av handeln, den passiva acceptansen av AI som ett substitut, leder alla till en social regression som mycket väl kan beskrivas med Hobbes metafor.

Vad betyder "Leviathan of Hobbes" i detta sammanhang?

Hobbes beskrev på 1600-talet naturens tillstånd som "allas krig mot alla", ett liv "ensamt, fattigt, obehagligt, brutalt och kort". För att komma ur detta kaos överlåter individer sin makt till en absolut suverän (Leviathan) i utbyte mot säkerhet och ordning. Men denna cession innebär att man avstår från sin egen dom och kritiska frihet.

Fört till vår tid:

Utan kritiskt tänkande, Samhället är inte kapabelt att urskilja, ifrågasätta eller motstå. Människor accepterar alla tal, alla bilder, alla beslut av andra, eftersom de har förlorat verktyget för att utvärdera.

Den moderna Leviathan är inte nödvändigtvis en kung eller diktator, utan ett system för teknisk, algoritmisk och social kontroll: plattformar som bestämmer vad du ser, AI som genererar vad du konsumerar, marknader som belönar okunnighet, unika diskurser som inte diskuteras.

Retracement utan jämförelse Det går inte tillbaka till medeltiden, utan till ett tillstånd där de flesta lever i kognitiv infantilisering: De vet inte varför de tror vad de tror, de skiljer inte en välgjord ritning från en dålig, de skiljer inte ett medvetet beslut från en simulering och det värsta: De bryr sig inte.

Den skrämmande: detta Leviathan ber inte om tillstånd

I Hobbes är suveränen påtvingad av samhällskontrakt.

I vårt scenario installeras den tekniskt okunniga Leviathan utan motstånd eftersom människor inte längre har några kriterier att motsätta sig.

Han är en Leviathan som inte ens behöver utöva kraft: Frivillig okunnighet och brist på kritiskt tänkande är dess bensin.

Oöverträffad social tillbakagång: Vi talar om något historiskt: Aldrig tidigare har vi haft så kraftfulla verktyg för att informera oss själva och samtidigt ett så utbrett avstående från att använda dem rigoröst.

Skillnaden mot andra epoker av obskurantism är att obskurantism nu döljer sig som modernitet, omedelbarhet, "demokratisering".

okunnighetens triumf

Det är ingen överdrift. Om tendensen är att belöna den som inte vet hur man ritar, ersätta handel med AI, applådera klumpighet, är det bara toppen av isberget, under är effektivt byggandet av ett hobbesianskt samhälle: foglig, okritisk, dominerad av en Leviathan som inte ens behöver visa sig som en tyrann, eftersom Människor har redan internaliserat att tänkande, studier och särskiljande är valfritt.

Det enda motgiftet: Återvinning av kritiskt tänkande som ett kärnvärde i utbildning, konst och vardagsliv.

Men om priserna och marknaden inte längre kräver det, vem kommer att vilja göra ansträngningen?

Det är den mest obekväma frågan.