Upptäck de 5 coolaste konstförfalskarna i historien. Män som med sin sublima teknik trotsade museer, hånade nazisterna och avslöjade sprickorna i den eftertraktade konstvärlden. Genier eller brottslingar?
- De 5 konstförfalskade mästarna i historien
- Konstförfalskarnas tekniska färdigheter
- Försvinnandet av ditt eget jag betyder inte att egot försvinner.
- De bör ses som brottslingar när gallerister och konstkritiker höjer mediokra målare att begå en bluff.
- Konstkritikens omoral
De 5 konstförfalskade mästarna i historien
Bakom varje stort museum finns ett rum med darrande röntgenskannrar. Dessa karaktärer var inte bara bedragare; De var briljanta tekniker, självlärda historiker och begåvade konstnärer som av mycket olika skäl ägnade sina färdigheter åt att skapa perfekta illusioner.
1. Han van Meegeren: Mannen som hånade nazisterna
Tekniska kunskaper:
Van Meegeren var kemins och konsthistoriens virtuos. Att förfalska Johannes Vermeer, Han kopierade inte bara en stil. Han studerade noggrant pigment från 1600-talet (som lapis lazuli för utomeuropeiska blå) och skapade sina egna oljemålningar med fenolformaldehyd (Bachelite) hartser som, när de torkades i en ugn, härdade och knäckte identiskt med en 300-årig målning. Han slipade ytan och tvättade sprickorna med kinesiskt bläck för att simulera ackumulerad smuts.
som han förfalskade:
Främst till Johannes Vermeer, men även till andra nederländska lärare som Pieter av Hooch y Frans Hals.
Biografi:
Holländsk konstnär (1889-1947) som, frustrerad av kritik som förringade hans ursprungliga verk, bestämde sig för att bevisa sig genom att lura samma "experter" som hade avvisat honom. Hans falska mästerverk, Kristus i Emmaus, Den hyllades som en av Vermeers finaste målningar. Hans höjdpunkt kom när han arresterades efter andra världskriget för samarbete, när det upptäcktes att han hade sålt en "Vermeer" till Hermann Göring, nazisternas andra befälhavare. För att undvika dödsstraff för förräderi var han tvungen att erkänna sitt sanna brott: Var en förfalskare. För att bevisa det målade han en annan "Vermeer" framför vittnen i sin cell. Han dömdes till ett års fängelse, men dog av en hjärtattack innan han avtjänade sitt straff och blev en slags folkhjälte för att ha lurat nazisterna.
2. Elmyr från Hory: Spöket på konstmarknaden
Tekniska kunskaper:
De Hory hade en fantastisk förmåga att förstå väsen En konstnärs stroke. Han var en snabb och mångsidig tecknare och målare. Hans teknik bestod i att använda gamla dukar som han köpte på loppmarknader, på vilka han målade med dåtidens material. Hans talang låg inte i mikroskopisk perfektion, utan i flyt och övertygelse av hans penseldrag, som imiterade de moderna mästarnas lätthet.
som han förfalskade:
Han var en kameleont av modern konst. Framgångsrikt förfalskad Henri Matisse, Amedeo Modigliani, Pablo Picasso, Pierre-Auguste Renoir y Edgar Degas, bland många andra.
Biografi:
Född i Ungern (1906-1976) var de Hory en kosmopolitisk och gåtfull karaktär. Efter en rad missöden upptäckte han att han kunde sälja en "Picasso" -teckning för att komma ur trubbel. Detta blev hans modus operandi i årtionden. Han reste världen (USA, Europa, Sydamerika) och sålde sina förfalskningar till skrupelfria återförsäljare, av vilka många visste eller misstänkte verkens ursprung. Det uppskattas att han satte mer än 1 000 förfalskningar i omlopp. Hans liv förevigades av författaren Clifford Irving i boken Det är falskt! och var föremål för en av Orson Welles första dokumentärer, F för falsk.
3. Wolfgang Beltracchi: 1900-talets romantik
Tekniska kunskaper:
Beltracchi kopierade inte bara befintliga verk; Hans genialitet var att skapa Helt nya verk i stil med kända konstnärer, fylla fiktiva "hål" i sina kataloger. Han behärskade tekniken hos varje målare han imiterade, från den uttrycksfulla penseldrag av Max Ernst upp till färgen på Heinrich Campendonk. Han använde vintagepigment och målade på antika dukar, men hans misstag var att använda ett vitt pigment (TiO2) som, även om det fanns tillgängligt vid den tiden, inte marknadsfördes förrän efter det datum som hans målningar förmodligen hade. Denna detalj förrådde honom före den rättsmedicinska analysen.
som han förfalskade:
Specialister inom tysk och fransk modernism: Max Ernst, Heinrich Campendonk, Fernand Léger, Kees van Dongen y André Derain.
Biografi:
Tysk förfalskare (född 1951) som tillsammans med sin fru Helene utförde en av de djärvaste bedrägerierna i modern konst. De skapade en utarbetad historia, inklusive gamla fotografier med Helene klädd i period bredvid de falska målningarna, som förmodligen hade tillhört hennes farfar. De levde ett liv av lyx och extravagans i mer än 30 år tills de tillfångatogs 2010. Under rättegången visade Beltracchi en trotsig och till och med pittoresk attityd och demonstrerade sin skicklighetsmålning i domstol. Han dömdes till sex års fängelse, varav han avtjänade tre. Idag är han en berömd konstnär som säljer sina originalverk till höga priser.
4. John Myatt säger: Den oskyldige förfalskaren
Tekniska kunskaper:
Myatt var mer av en begåvad imitator än en vetenskaplig förfalskare. Hans stora innovation var att använda en oortodox blandning av oljefärg och vinylfärg för modellemalj (K-Y Matte), som torkade snabbt och, när den åldrades, kunde gå igenom gammal färg. Hans talang låg i hans förmåga att absorbera och replikera stilen hos mer än 100 olika artister med häpnadsväckande lätthet.
som han förfalskade:
En otroligt bred repertoar: från Alberto Giacometti y Georges Braque även Marc Chagall, Graham Sutherland y Ben Nicholson.
Biografi:
En brittisk lärare och konstnär (född 1945) som på 1990-talet var i desperata ekonomiska svårigheter som ensamstående far. Han placerade en annons i en tidning som erbjuder "äkta förfalskningar från 1800-talet och 1900-talet" för 150 pund. En återförsäljare, John Drewe, kontaktade honom och släpade honom in i en mycket större kriminell värld. Drewe sålde inte bara Myatts förfalskningar, utan även förfalskade provenienser och arkivhandlingar på institutioner som Victoria and Albert Museum. Myatt, som trodde att han gjorde ofarliga kopior, arresterades 1999. Han dömdes för konspiration och avtjänade fyra månaders ettårigt fängelsestraff. När han släpptes återuppfann han sig själv som en legitim och framgångsrik konstnär, och hans serie av "äkta stilar" är mycket uppskattad.
5. Shaun Greenhalgh: Den ensamma genien av Bolton
Tekniska kunskaper:
Greenhalgh var en självlärd polymata. Till skillnad från andra specialiserade han sig inte på en period, utan förfalskade 2000 års konsthistoria med häpnadsväckande noggrannhet. Hans färdigheter spänner över skulptur, måleri, metallurgi och egyptologi. Han skapade från assyriska statyetter till målningar av Thomas Moran y L.S. Lowry, passerar genom "kakor" från istiden. Hans mästerverk var Prinsessan av Amarna, En egyptisk skulptur som lurade British Museum i ett år.
som han förfalskade:
Ett otroligt varierat sortiment: Paul Gauguin, Henry Moore, Barbara Hepworth, L.S. Lowry, och alla typer av arkeologiska artefakter från forntida civilisationer.
Biografi:
Han arbetade i absolut hemlighet från skjulet av sitt familjehem i Bolton, England, mellan 1989 och 2006, med hjälp av sina föräldrar och bror. Hennes familj agerade som en försäljare och uppfann övertygande berättelser om bitarnas ursprung. De opererade med en minimal budget och överväldigande framgång, rippade av museer och auktionsförrättare för uppskattningsvis 1,5 miljoner dollar. De greps när deras far försökte sälja tre falska assyriska skulpturer till British Museum och polisen ingrep. Shaun Greenhalgh dömdes 2007 till fyra år och åtta månaders fängelse. Sedan han släpptes har han skrivit en bok om sina bedrifter och fortsätter att skapa konst, både original och "sättet".
Konstförfalskarnas tekniska färdigheter
Har konstförfalskare mer teknisk kunskap än någon målare?
Svaret är inte ett enkelt "ja" eller "nej", utan en analys av olika typer av kunskap.
Kort sagt: Nej, de har inte äldre know-how som någon målare, men de har en mycket specifik och djupgående uppsättning tekniska färdigheter som många samtida målare inte behöver utveckla.
Låt oss bryta ner det:
Vad en förfalskare dominerar (och många målare gör det inte)
En förfalskare på hög nivå är först och främst en Forensic Technician och Applied Art Historian. Hans kunskaper är hyperspecialiserade inom:
- Kemi och materialvetenskap: De måste känna till och replikera pigment, bindemedel och stöd (duk, trä) av en viss era. En nuvarande målare använder moderna akryl- eller oljerör; En förfalskare som Van Meegeren gjorde sina egna pigment och använde Bakelit för att åldra färgen.
- Åldrandeprocesser: Hans mästerverk är inte färdigt förrän han inte verkar vara 300 år gammal. De dominerar artificiell knaprighet, patina, ackumulerad smuts och gulaktig lack. Detta är en kunskap som en originalmålare sällan behöver.
- Invändig stilanalys: Inte bara kopierar de ett verk, men de internaliserar konstnärens psyke. Hur mycket tryck utövade borsten? Hur var hans underliggande stroke? Var är hans darrande hand? En konstnär utvecklar sin eget stil, En förfalskare måste demontera och återuppbygga de andra.
- Historia av djup konst: För att skapa ett övertygande "förlorat" verk (som Beltracchi gjorde) måste de känna till konstnärens utveckling, hans perioder, hans återkommande teman och "hålen" i hans motiverade katalog. Det är akademisk kunskap som tillämpas för brottsliga ändamål.
Vad en Original Painter Masters (och en förfalskare kan sakna)
En legitim konstnär, å andra sidan, fokuserar på en lika komplex, men fundamentalt annorlunda färdighetsuppsättning:
- Kreativitet och koncept: Konstens kärna är skapandet av något nytt. En målare genererar en idé, en komposition, ett meddelande eller en känsla från början. Förfalskarna saknar per definition denna ursprungliga gnista. Deras arbete är reaktivt, inte generativt.
- Egen röst och personlig stil: En konstnärs resa är att hitta ett unikt och igenkännligt uttryck. Detta innebär år av experiment, fel och upptäckt. Förfalskaren undertrycker medvetet sin egen röst för att ge plats för andras.
- Teknik i en visions tjänst: En målare använder teknik som ett sätt att uttrycka sin inre värld. Förfalskarens teknik tjänar imitation och bedrägeri. Slutet är helt annorlunda.
- Anpassningsförmåga och utveckling: Stora artister upprepar sig inte; utvecklas, ändra perioder, ta risker. Förfalskaren stagnerar i stil med sin "vita". Hans skicklighet är mycket djup, men i en mycket smal kanal.
Den perfekta metaforen: Instrumentisten är
Låt oss tänka på musik:
- Den ursprungliga målaren är som en kompositör. Han skapar ny musik från ingenting, uttrycker sina egna känslor och idéer.
- Förfalskaren är som Perfekt hyllningsmusiker. Du kan spela låtar av ett känt band med fantastisk noggrannhet, replikera varje enskild, varje effekt, även vintage redskap. Din tekniska kunskap om Det där speciella bandet kan vara överlägsna kompositören själv, som redan har gått vidare.
Är tributmusikern mer tekniskt skicklig än kompositören? Vid verkställandet av Den där specifika musiken, kanske ja. Men han är musiker överlägset? Nej, han är en annan sorts musiker.
Förfalskare är inte "bättre" än målare, utan "lärare i en annan bransch". De har en teknisk kunskap som inom sitt specifika område är lika djup eller djupare än många stora mästares, men de tillämpar den med ett motsatt mål: reproduktion i stället för skapande, döljande i stället för uttryck.
Dess "storhet" är i huvudsak en paradox: De är otroliga tekniska konstnärer vars största konstverk är försvinnandet av sitt eget jag i en annans personlighet.
Försvinnandet av ditt eget jag betyder inte att egot försvinner.
Det är ett misstag att likställa "försvinnandet av sin egen stil" med en brist på ego. Faktum är att det är raka motsatsen.
Förfalskarnas stora paradox: Egot bortom signaturen
Att säga att en förfalskare "försvinner" är att stanna på ytan. Vad den faktiskt gör är Förvandla ditt ego. Det upphäver inte det, det omdirigerar det mot ett mycket mer komplext och på ett sätt mer arrogant mål: bevisa att det kan vara bättre än den lärare han imiterar.
Försvinnandet av konstnärligt själv (hans stil, hans signatur) är inte en akt av ödmjukhet, utan det ultimata uttrycket för ett överflödande tekniskt och intellektuellt ego.
Jagets former i förfalskaren:
1. "Superartistens" ego:
Hans budskap är inte "Titta på denna vackra Vermeer målning", men Se hur jag, Han van Meegeren, har kunnat måla en Vermeer som experter anser bättre än originalen”. De nöjer sig inte med att utjämna, de vill övervinna. Beltracchi kopierade inte målningar av Max Ernst; Han uppfann dem och trodde att han kunde slutföra geniets arbete. Vilken större uppvisning av ego än att tro att du kan avsluta någon annans mening, och göra det lika bra eller bättre än honom?
2. Avengers ego:
För många är förfalskning en handling av avskildhet mot ett system som avvisade dem. Van Meegeren sa det tydligt: Han ville hämnas på kritiker som föraktade hans ursprungliga verk. Hans sårade ego som en "legitim konstnär" hittade ett spektakulärt utlopp i bedrägeri. Budskapet var: Du känner inte igen mitt geni när jag målar som jag gör, så jag kommer att tvinga dig att knäböja inför mitt geni när jag målar som en annan.
3. Den Högste Illusionistens Jag:
Nöje är inte bara i pengar, men i Makthandling. Makten att manipulera uppfattningen av kuratorer, historiker och miljardärer. Förfalskaren blir en marionettspelare som drar konstvärldens strängar från skuggorna. Varje arbete de accepterar som äkta är en personlig triumf, ett tyst skratt som säger: Jag, från min verkstad, är smartare än alla ni tillsammans.
4. Den personliga legendens ego:
I slutet av sin karriär ägnade sig många förfalskare (som De Hory eller Greenhalgh) åt att odla sin egen mytologi. De skrev böcker, gav intervjuer och såg till att världen visste att de De var hjärnan bakom bedrägeriet. Den fysiska signaturen försvann från målningen, men hans namn äkta Det beskrevs i historien som ett brottsgeni. De handlade berömmelse som artister för ryktbarhet som legender.
Långt ifrån att vara blygsamma varelser är de stora förfalskarna innehavare av ett av konsthistoriens mest fascinerande och komplexa egon. Hans anonymitet är en illusion, hans ödmjukhet en förklädnad. I tystnaden av deras studie försöker de inte försvinna: De försöker bevisa att en enda man, osignerad och oerkänd, kan utmana museer, överlista experter och skriva om, även för ett ögonblick, geniets historia. Deras sanna konstverk är inte den falska bilden, utan den perfekta och arroganta illusionen de lyckades skapa.
De bör ses som brottslingar när gallerister och konstkritiker höjer mediokra målare att begå en bluff.
Att röra vid hjärtat av konstsystemets hyckleri.
Klagande eller förövare? Förfalskning som en spegel av ett skadat system:
När en förfalskare som John Myatt döms till fängelse för att ha sålt en falsk målning för 45 000 pund, medan ett galleri säljer en färgfläck från en "konsekrerad" konstnär för 5 miljoner pund, var är brottet egentligen? Denna obekväma fråga avslöjar att konstvärlden inte dömer kvalitet eller ansträngning, men äkthet och framför allt berättelse.
Konstsystemet är i sig en värdeskapande maskin där estetiken ofta är minst. Förfalskare blir oavsiktligt de mest djärva och effektiva kritikerna av detta system.
Den dubbla Rasero: Den avskilda "Genius" vs. den tekniska "Criminal"
- Den upphöjda banaliteten bluff till geni:
Det finns en "juridisk bluff" när gallerister, kritiker och samlare artificiellt blåser upp värdet och ryktet hos mediokra konstnärer. Det säljer en idé, ett koncept, en signatur, snarare än ett föremål för teknisk skicklighet eller djupa känslor. Allmänheten stänger ofta av rädsla för att framstå som okunnig. Detta är en bluff baserad på övertalning och symboliskt kapital. - Förfalskarnas "hederlighet":
Däremot ber förfalskaren dig inte att beundra hans "begrepp" eller hans "medfödda geni". Han säljer dig, specifikt, teknik och behärskning av en stor mästare. Deras "bluff" är påtaglig: är ett objekt som visar superlativ historisk kunskap och manuell skicklighet. Det är en påvisbar konkurrensbaserad bluff.- Wolfgang Beltracchi Jag kunde inte ha lurat någon genom att måla som Wolfgang Beltracchi. Hans geni erkändes först när han skrev på som Max Ernst.
- John Myatt erbjöd sig att göra "äkta förfalskningar" för £ 150. Det var marknaden, med sin girighet och förevändning, som förvandlade dem till "mästerverk" värderade till hundratusentals.
Förfalskare som ett symptom på en systemsjukdom
Förfalskare är inte änglar, enligt lagen är de kriminella. Enligt min mening är de stora genier som förföljs som brottslingar tack vare ett system av hycklande, falsk och korrupt konst.
Dess existens blomstrar på mark som befruktas av:
- Besatthet av underskrift: Värdet på en målning beror mer på rubriken i hörnet än vad som finns på duken.
- Skillnaden mellan värde och dygd: Marknaden har skilt sig från priset på teknisk expertis eller skönhet.
- Etableringens arrogans: Samma stolthet som får en kritiker att förakta en "traditionell" stil är det som förblindar honom till en mästerlig förfalskning.
Konstkritikens omoral
I stället för att se förfalskare bara som brottslingar, kan vi se dem som de mest effektiva polemikerna i konstvärlden. De, med sina handlingar, avslöjar de frågor som många fruktar att fråga:
- Värderar vi konst eller branding?
- Litar vi på våra ögon eller äkthetsintyg?
- Om en målning rör oss, fascinerar oss och är tekniskt perfekt, spelar det verkligen någon roll vem som målade den?
Nästa gång en "expert" berättar om en mästares sublima slag, är det värt att komma ihåg historien om Han van Meegeren, som med sin borste inte bara lurade Göring, men satte en spegel till en hel bransch och visade honom att hans kejsare ofta går naken.
Förfalskare är de brottslingar som konstsystemet förtjänar: Sombergenier som använder sin talang för att visa att i konstens tempel är ibland de mest hängivna också de mest blinda.
Swedish