Född med gåvan att vara "ARTIST" eller "Stupidity i sin renaste form"

För ett tag sedan skrev jag detta brev,trött, trött att läsa på sociala nätverk, kommentarer från barn och inte så unga, prata om deras "konst", deras "arbete", som om de var "valda" som kommer att lämna sin "arv" så att den gemensamma nämnaren för dödliga, mänskligheten, kommer att vara Lys upp hans djupa visdom och kyss hans fotsteg på jorden.

När man är ung vet man redan: Vi är odödliga, allestädes närvarande, fantastiska.

Vi var alla unga en gång i tiden.

Men det mest löjliga är att se poser av föråldrade gamla människor, som tror att de fortfarande är unga, histrionisk skröplighet, målare av halvt hår, gamla löjliga, med halsduk knuten till halsen och hatten, baksmälla av förföriska misslyckande, erövrare av intighet, av drabbade pose, med sitt karakteristiska ansikte av kronisk förstoppning, tittar mot horisonten, granska orto av solen.

Dessa har som tröst, och till deras största skam, självgodheten hos ”självutnämnda konstnärer” Förutom hans fantasi, att ha evig ungdom och inte ett stort prostataproblem.

En idiots monolog.

För många år sedan, När jag precis började leva av detta var jag på en mässa som heter ”The Market of Miracles”, då kommer en person fram till mig och säger:

– Gör du dessa porträtt?

– Ja.

– Jag är konstnär.- Kommentera här.

– Ah.

– Jag har varit konstnär sedan jag var sex år.

– Ahá.

–Men min bror har varit konstnär sen han var tre.

Han står framför ett porträtt som han hade som ett prov, tittar på det, skrapar det med sin nagel och säger:

–Det här är väl kol?

Jag tittade på honom och gick.

Efter ett tag, när jag kom tillbaka, sa försäljaren bredvid mig:

–Har du lämnat honom och pratat med sig själv?

– Vad kan jag säga? Jag berättade för min showmate … att han har varit konstnär sedan han var sex och hans bror var tre.

Vilka föräldrar har inte gett sina barn några vaxer eller pennor för att lämna dem ensamma?

Och också, om han verkligen är en konstnär, skulle han känna igen kolet på avstånd, utan att behöva komma nära att skrapa med nageln och förstöra showen.

Du är bara en man

Marcus Aurelius ochDen store romerske kejsaren hade en slav för en mycket speciell funktion.

När kejsaren gick ut på en promenad i staden och folket hyllade honom, var hans slavs jobb att viska till hans öra: –Du är bara en man

Jag tänkte göra den här bloggen, med tekniker och tutorials, Framförallt vad man lärt sig genom åren.

Men Jag hade fel., Jag insåg inte att jag är omgiven av så mycket hög konstnär: att Han behöver inte och vill inte heller lära sig.

Jag trodde på den tiden, att imbecility skulle vara flyktig, men att delta i grupper på sociala nätverk ser jag att det ökar.

De inte bara gloat om den populära tron, att "Det är vad du är född med" eller att Gud har skänkt honom en gåva.

Det är många som verkligen har övertygat sig om detta.

En av de grundläggande sakerna att behärska denna handel är att dämpa vårt ego.

Han underkastar sig genom att sänka det till marken, vara mycket självkritisk och veta att varje färdigt arbete är ett mer, ett steg mot det andra, och bara det, inget mer än det.

Marcus Aurelius "Den vise", kejsare av Rom (den siste av dem som anses vara "goda kejsare") berättar historien om att han tyckte om att gå, genom gatorna i staden där han hyllades och jublade av folket som en "halvgud".

Kejsaren, Marcus Aurelius, åtföljdes alltid av en slav, flera steg tillbaka, som när berömmen ökade, diskret närmade sig linjalen och viskade i hans öra: –Du är bara en man, du är bara en man

Kvinnan med spikar i håret.

Vi är födda och från en ung ålder visar vi en viss förkärlek för vissa saker, vissa sporter, andra rita, måla, mekanik, snickeri, tills en dag vi väljer vad vi ska göra.

Om jag hade gillat mekanik skulle det vara mekaniskt, men nej, jag ägnade mig åt att rita.

Är det för att jag gillar att teckna? Eller är det för enkelt och jordiskt?

Medan mina vänner spelade fotboll, var jag i min underbara ensamhet, tecknade Batman.

Det var så här, tills jag en dag, när jag kände mig oförmögen att göra vissa saker, bad mina föräldrar att skicka mig för att studera teckning och målning, och det var då jag insåg, att om det visste jag ingenting.

Om det var för de gånger jag ritade roller i mitt liv, skulle jag kunna säga att jag har varit konstnär sedan jag föddes, men verkligheten var annorlunda.

Verkligheten gav mig full i ansiktet, för att visa mig, att inspiration ingenting och utan någon studie, ännu värre.

Min familj, då, berömde mina teckningar; I skolan var jag en av de två som ritade bra, men en dag, som var min målarlärare, Telma (kommun, CH-BE) Han modellerade mig, en basrelief som var en kvinnas huvud, med spikar i håret.

Sanningen är att eftersom jag hade klivit på hans verkstad hade basreliefen fångat min uppmärksamhet och jag hävdade nästan från första stund att jag ville och skulle kunna rita den.

Några år senare hade dagen kommit.

När jag var klar visade jag den för honom, han tittade på den och sa:– Det är fel, gör det igen.

Det gav mig mycket ilska, och jag gjorde det igen, när han var klar tittade han på det och sa att det var fel, att göra det igen, så jag gjorde det igen.

Jag var tretton år gammal och jag hade lärt mig med henne i två år, det var helt oacceptabelt, en förolämpning, en stor förolämpning, Jag var tvungen att upprepa samma teckning två gånger.

Han fick mig att upprepa det sju gånger.

Till slut såg han på mig med ett leende och sa:

–Den första var redan bra

– Och varför fick du mig att upprepa det sju gånger?

–Du kan sänka ditt ego.– svarade mig.

Efter flera klasser som ritade samma huvud lämnade jag med lektionen väl inlärd, inte bara hade jag attackerat mitt ego, jag hade "visat" det hade satt framför mig, medan jag ritade och tittade på mig.

Den som dömde min teckning var han, han hade tagit kontroll, utan att låta mig se vad han gjorde och förutsatte att det han gjorde var stort, oöverstigligt.

Det sjunde huvudet, det var något bättre än de andra sex, av den enkla anledningen att jag hade upprepat samma modell sju gånger, och den rösten som berättade för mig ”Du är oöverstiglig” Jag trodde att den första var ett konstverk:

Från och med den dagen misstror jag mina förmågor.

Och när han dyker upp sittande framför mig, hatar jag honom så mycket att jag skulle vilja döda honom.

Konsten och "konstnärerna"

Ett "konstverk" är bara ett som klarar tidens test.

Då säger de till mig: – Men det finns många levande, mycket kända ”konstnärer” som ställer ut och är högt värderade. Om så är fallet, gör de inte konstverk?

Vissa ja, vissa nej.

Det är konstmarknad: Det är en annan sak. För närvarande kan du,» tillverka produkter» säljbar, enligt marknadsintressen. "Konst" är en av de mest lönsamma och säkraste investeringarna.

Du kan sälja nästan vad som helst som sådant, utan att vara, du kan ”inflation” av ett citat, Som om det var aktier.

Räknade Avelina Lesper, att en "konstnär" sålde många staplade grenar.

Hon frågade honom om han köpte dem (jag tror att de var cirka 20 000 dollar) om han kunde ta hem dem, som "konstnären" svarade nej.

Att han skulle utfärda honom ett intyg, undertecknat av honom, genom vilket han hade rätt att stapla ett antal grenar, i ett antal kvadratmeter, bestämt av honom.

Jag är konstnär.

Skärmdumpen som åtföljer denna text tillhör en "konstnär" , visar som någon, Han anser sig vara en utvald, en överlägsen varelse, eftersom han enligt honom tror att han föddes med en "gåva".

Vad spelar det för roll om du är "konstnär"? Tror du på det? Vem har sagt att du är det? Har du själv bestämt att eftersom du ritar något eller målar något, är du en konstnär? Vad är värdet av det du målar? Vad bidrar du med? Tror du att det du ritar klarar tidens tand? Tror du att du är en "överlägsen varelse"?

Denna lögn om "gåva" har i stor utsträckning använts av målare och gallerister för att sälja målningar som annars inte skulle vara värda någonting, absolut ingenting.

Detta, tillsammans med en altisonanat förklaring av en målning, som en som sa mer eller mindre:Jag målade en vas, för vasen innehåller vatten, och vatten är liv.

När vi stöter på detta är det ett omisskännligt tecken på att någon kommer att bli lurad.

Verklig konst når människor utan att behöva förklaras.

För allmänheten Du kommer att gilla det eller du kommer inte att gilla det, så enkelt.

Ett autentiskt konstverk, du borde inte behöva en GPS, för att veta vad du är talar.

Grottan "gåva".

Vissa säger att männen som gjorde grottmålningarna skulle ha beundrats av sina stammar.

De skulle ha fått en särskild plats inom sin grupp på grund av den ”magiska” lättheten att rita och måla.

Som alla tror spelar okunnighet en mycket viktig roll.

Därefter ja, skulle de tro att Gud, eller gudarna, skulle ha gett dem "ett mervärde". De skulle ha behandlats med viss rädsla och respekt.

Och här kommer de att säga till mig:

Men det finns många människor som målar och ritar och aldrig lyckas bli bra.

Ja, vissa kan kosta mer än andra, men om de verkligen gillar det och inte ger upp, med studier och mycket övning uppnås alltid. Detta är ett jordiskt och dödligt ”kontor”.

De talade också om "förmågan att skapa" som om detta var något unikt, ägt av de självutnämnda "konstnärerna med himmelsk gåva".

Han sade ett "geni" av dessa, som hade gjort en skrift och ”reflekterade” och försökte Kom ihåg vilken "ålder" han hade insett: – ”…o snarare, de, (de dödliga) visste att han var begåvad för målning. -(Textuellt) upptäckt: och fortsätter: – …the historien är full av genier

Skapande.

Om du vill proklamera dig själv en konstnär som har en speciell gåva, för att skapa, ändra ditt tal, för att du kommer att falla direkt.

En konditor skapar hela tiden, antingen i sina recept, som i dekorationen av sina kakor, någon som gör stickat tyg också, eller som gör bolillo spets, en humorist, en arkitekt, en serietidningsförfattare, en filmförfattare, en byggare, en manikyr, en snickare … och kunde lista yrken som "skapar", till och med tristess. Så grejen med att du är en konstnär för att skapa, att du är "en speciell varelse" för det, Det kryper inte.

Och å andra sidan, om de är "varelser som redan är födda med det" Varför går de på tecknings- och målningskurser, om de redan är födda kända?

Det är egot.

Fångarna där vårt ego sätter oss, är de spektakulära.

I en sådan utsträckning att jag har sett fotografier av "målare" som knappt känner sin mor, i löjliga, arkaiska poser, i reflexiva, allvarliga, tragiska uttryck, försöker "överföra" sin "storhet" och existentialistiska oro, för "mänsklighetens framtid"

Eftersom du är en målare, måste du ta bilder med en kronisk förstoppning ansikte, tittar på horisonten hela tiden?

Och när det gäller teknik och material. Om du har född med den Du kommer att hantera alla material perfekt och alla tekniker perfekt. Eller behöver du någon att lära dig för det?

Ah, att du föredrar sådant material och sådan teknik …bien … "men du är en stor konstnär" glöm inte, du dominerar allt, för "du föddes med det"

Och ditt "arbete", upplyser mänskligheten, förändrar något, säger … något?

Egot kommer att leda dig lätt, in i ett tomrum, där du aldrig kommer att vara bra, för att du tror att du är bra, och du kommer aldrig att vara någon, för att du tror att du är någon.

Det mesta du kan bli är "Konstnären av vänner och familj" (som aldrig kommer att berätta sanningen)

Telma.

Personligen anser jag mig en kille som arbetar med detta, teckning och målning, det är mitt jobb och jag behärskar inte helt det, jag vet inte allt.

Mitt "arbete" … kommer säkert att hamna i containern närmast där han bor när hans tid kommer.

Telma Paroli från Acerboni, som var min tecknings- och målarlärare sa till mig en dag:De första 20 åren kommer du att vara en blivande tecknare och målare, de andra 20 åren kommer du att vara en lärling tecknare och målare, de tredje 20 åren kommer du att vara en tecknare och målare, och den fjärde 20, om du kommer dit, kommer du att vara en konstnär, så länge folk säger att du är, Inte för att du tror på det.