Han hade anslutit sig till Rullande stenar 1963, utbildad grafiker, förutom att vara en exceptionell trummis. hade fötts i London, son till Richard Watts, en lastbilschaufför och Lilian Charlotte Evans.
Det som återstår att säga. Att de försvinner lite i taget, stora generationer av musiker av enorm konstnärlig kvalitet, att vi förlorar det bästa. Att om reggaeton eller som det är skrivet är alternativet, alternativet, är att något vi har gjort mycket fel. Vi har inte kunnat ingjuta i dessa nya generationer vad riktig musik är, vi har låtit dem tro att trycka på tre tangenter, förvränga rösten och sätta en "rytm" machacón tills vi är trötta, det är musik.
En stor trummis försvinner, inte bara från Rollings, från jazz, den musiken som verkar så tråkig och att få kan spela med behärskning, genom otroliga improvisationer och att Watts spelade med sitt band. Charlie Watts kvintett.
Vilken karikatyr jag gjorde för många år sedan, från Rullande stenar, för att minnas denna dag, som en av de sorgligaste i musik, tillsammans med andra jättar som vi har förlorat. Det är dags, inte något annat, men reflekterar vår oförmåga och begränsningar att överföra till de nya generationerna, ett annat värde, annat än det snabba, det enkla, det konformistiska och tänkandet, innan vi villkorslöst accepterar allt, absolut allt, som får oss att svälja
Swedish